en sista dödsryckning eller nåt?

Hej, är det någon som läser här längre? Bokbloggen har varit minst sagt avsomnad under en lång tid nu, så det är nästan lite förvånande i så fall. Men eftersom min arbetsmotivation har varit lite låg de senaste dagarna (obefintlig, för att uttrycka det riktigt krasst) så jag har passat på att läsa upp mig på bloggen bokhora för att få lite inspiration till sommarlovsböcker nu när Akademen igen kör med -20 % på alla pocketböcker. Jag har nu ögnat igenom ca 72 sidor bakåt, och konstaterat att det som tydligen skiljer mig från (de flesta) andra som läser mycket är att jag inte alls har någon inneboende bibliotekarie i mig: för jag har väldigt lite intresse för böcker så där som föremål, att sortera in på hyllor efter olika principer och system. Eller, jag tycker väldigt mycket om böcker som föremål om de har fina omslag, men jag förstår liksom inte det där argumentet om att man inte hittar det man söker annars, för fullt så mycket böcker är det nog väldigt få människor som har i normala hem. Sånt får mig bara att känna mig lite udda, som Lexie Grey. Inte att jag har något fotografiskt minne, men om man vet i vilket skåp/hylla någon viss grej borde finnas och har en vag uppfattning om hur ryggen borde se ut, så borde det väl inte vara ett konkret problem i sig, utan mest är det väl ändå att det ger någon slags psykologisk tillfredsställelse i så fall? Jag klämmer in mina böcker lite var de får plats och de står i tredubbla led men det har hittills aldrig hänt att jag har ägnat mer än 30 sekunder åt att fiska fram något jag har behövt. Jag tror tvärtom att jag skulle bli lite ledsen om platsen för en ny bok var färdigbestämd. Jag tror också det var denna fullkomligt respektlösa inställning som gav mig så låga poäng i det där boknördstestet som figurerade i alla bloggar för nåt år sedan (helt oförtjänt vill jag tillägga, jag blev nästan lite, men bara lite, förolämpad). För helt honestly, jag läser en massa och är t.o.m. ganska okej snäll med mina böcker, jag är bara dålig på att organisera och skriva om det.

Men en snabb sammanfattning i listform:

Årets roligaste:
Marjaneh Bakhtiari: Kan du säga Schibbolet?


- Underbart språk, finurlig humor och iranska tanter som kan tretton ord svenska och mer eller mindre sköter sin kommunikation med omvärlden genom att slumpa fram dessa. Köp när den kommer i pocket!

Årets "alla försök till att vara kulturell slutar i besvikelse":
Siri Hustvedt: The Sorrows of an American (Sorgesång på svenska)


- Förlåt, jag förstår inte, jag har förstått att hon anses vara fruktansvärt begåvad och att boken anses vara väldigt djup och psykologisk och all things good, men den berörde inte mig inte det minsta, det var en sån där bok som man bara läser i väntan på att det fantastiska ska inträffa, tills man plötsligt upptäcker att det är tretton sidor kvar och att det nog knappast blir mer än då här. Och då tycker jag ändå OM när det är lite psykologiskt och ältande och allmänt eländigt. Men när det enda man tänker på är att den stalkande fotograf-expojkvännen känns precis som Brendas borderline-bror i Six Feet Under, så känns det inte så himla unikt och nyskapande?

Om man är intresserad av psykologin på den amerikanska landsbygden tycker jag att t.ex. Sara Paretskys Bleeding Kansas är bra mycket intressantare.


Veckans "jag visste ju att det fanns en orsak till att inte läsa chick lit":
Cathy Yardley: Turning Japanese


- Åh hjälp. Jag dras obönhörligt till allt "japanskt", men till och med jag, som aldrig ens varit i landet ens som turist, skulle kunna skriva en japansk roman om det här är all den kulturkunskap som krävs: Manga, Miso-soppa, körsbärsblom, salary men, Harajuku girls och... ja, det var väl ungefär där. I övrigt är storyn ganska traditionell: hopplös tjej utan karriär blir plötsligt superframgångsrik ledartyp och efter lite trassel med pojkvännen reder allt upp sig. SLUT.

Just nu:
Bernardine Evaristo: The emperor's babe - verkar mycket lovande och på nån slags konstig vers.

Start without end?

Jag börjar få fram mina böcker igen efter min flytt. Dock ska erkännas att det finnas en del kvar (ca 6 lådor)... Och när jag plockar upp böckerna i hyllan inser jag att det finns faktiskt en hel hög böcker som jag påbörjat men som har fått ett abrupt slut nånstans på vägen. Hur gick det här till? Jag har ju alltid läst ut mina inköpta böcker hur dåliga och långtråkiga de än varit! Men jag har tydligen levt i förnekelse:

I min sovrumshylla ligger nu tre tyska böcker, Christop Hein's "Willenbrock", Nicholas Shakespeare's "In dieser einen Nacht" (knappt påbörjad, ska göra ett nytt försök, vill ändå tro att jag skulle gilla den) och Stefanie Zweig's "Irgendwo in Deutschland "(som jag faktiskt började om med alldeles nyligen efter att råkat se filmen Ingenstans i Afrika som är första delen på Zweigs halvt självbiografiska berättelse om sin familjs tvungna utvandring från Hitler-Tyskland, deb här boken berättar om återkomsten till Tyskland efter kriget, men jag har tappat orken, det händer ju ingenting och de är så himla goody av sig!).

Så dök visst Joyce Carol Oates "Fallen" upp igen (blir trött bara jag tittar i den, för tung för mig helt enkelt) och se Salman Rushie's "Fury" fick se dagens ljus igen (kanske ska få en ny chans endera dan..).

Men det dök också upp böcker som jag läst, men kanske skulle kunna läsas igen. För det är nämligen nåt jag gör väldigt sällan; läser om böcker. Vet egentligen inte riktigt varför, bra böcker är ju helt klart värda att läsas om. Kanske är nåt med att det finns ju så mycket böcker out there som jag inte läst som också skulle vara värda att läsa? Men kanske ändå Tom Bradby's thriller "Shadow dancer" om Nordirland får en chans igen. Minns den inte riktigt, men har för mig att jag gillade den. Margaret Drabble's bok "The Gates of ivory" inköpt på Arlanda 1993, om ett försvinnande i Asien och sökandet efter honom är en rejäl lunta, men kanske ändå spännande nog att återupptas?!

no better than ted

Har nu packat ner min bunt med semesterböcker: The End of Mr Y av Scarlett Thomas, Break no Bones av Kathy Reichs, The Shanghai Union of Industrial Mystics av Nury Vittachi och Martina Lowdens Allt.

Bonesboken var på ordentlig rea, annars hade jag aldrig köpt den; jag är fortfarande lite skeptisk till konceptet Bones utan Agent Booth och hennes övriga side kicks från tv. Rättsantropologi blir bara så intressant (= inte särskilt), oavsett hur man svänger på det och jag orkar inte riktigt med traditionella mordfall. Men billig, som sagt.

Mr Y köpte jag mest för omslaget och de svarta kanterna på boksidorna. Och för att den dök upp en lunchrast i april och alla ex. de hade av den hade försvunnit till kl 17 samma kväll. Men samtidigt... så vet jag inte? Och ena sidan jublas det och utlovas både love, sex, death OCH time-travel på baksidan: ganska många kestosuosikkin i en och samma text liksom. Men den är samtidigt lite tveksam, för jag noterar nu till min förskräckelse att samma människor som köpt den på amazon också tappert har försökt sig på katastroffysikeländet, som måste vara fjolårets mest hypade och samtidigt tristaste bok. Så jag hoppas att det inte finns någon närmare koppling dem emellan. Och att den eventuella kopplingen åtminstone inte är fysik - väl? När blev fysik ett modernt och sexigt ämne för bestsellerromaner? Förväntas den trenden gå över inom en snar framtid?

 

Så här ser den ut. Och nej, jag tror inte på detdär att fysikbokstrenden svänger snabbare om jag helt enket slutar köpa dem... Jag lutar mot någon betydligt mer konspiratorisk förklaring än så. Det kan bero på att jag trots allt tvingade mej igenom hela katastroffysiken. Mycket sannolikt är det så.

Shanghaiboken köpte jag däremot enbart för omslaget. Dels för att jag dras till allt som på något sätt tangerar Shanghai och dels för att det sitter en japansk Maneki Neko-katt med världens längst ögonfransar och hugger efter fjärilar med en dolk. Ett trick som den lokala katten här tyvärr inte riktigt har lärt sig ännu.

Hej och välkomna, och stig på - jag ska bara städa klart här först!

Och slutligen, Martina Lowden är för de tillfällen då jag mot förmodan vill känna mig seriös och litterär, men inte fullt så stoppa-huvudet-i-ugnen-seriös att jag känner mig manad att ta tag i Sylvia Plaths memoarer, som har funnits på min lista lääänge redan. Problemet med Sylvia är att hennes liv är alltför tungt (både mentalt och rent fysiskt, i betydelsen otymplig tegelsten) för alla former av ledigt beachliv, så hon blir tyvärr tvungen att stanna hemma och vänta. 

Stackars, stackars Sylvia - story of her life.  

frida och frida

Mitt trixigaste problem nu just är att jag inte förstår hur jag ska bära mig åt för att få Emma Juslins bok Frida och Frida i "min virtual bookshelf på facebook. Amazon tycks inte riktigt saluföra Söderströms kompletta katalog. Och det hjälper inte fast hur de ber att man även ska kolla systerbolagen .jp, .de, etc. Det är inte bättre där.

Jag älskar 13-åriga Selma, hon är min nya favorit, där hon går och misstänksamt iakttar katt, grannar och föräldrar: den alkoholiserade pappan som inte fick bli konstnär som han ville utan istället måste konstbevattna sockerbetor och den trötta, uttänjda mamman som tjatar och försöker klara allt. Hon irriterar sig på sina många omöjliga småsyskon, är passivt aggressivt trotsig mot mommo (som flyttat nära dem för att kontrollera att mamma inte gör fel och det gör hon hela tiden) och hon hatar tantadaran på banken som fumlar och står i vägen när hon är där med sin mamma för att betala räkningar som det står HETI HETI på.

Alla Selmas beskrivningar är helt underbara och jag blir så glad av henne, men avsnitten som handlar om storsystern Irina lämnar mig helt oberörd. Jag tycker mest att Irina är jobbig och pretentiös. Jag orkar inte engagera mej i henne och hennes konstnärsskap och hennes obsession med vare sig Frida Kahlo eller flickvännen som också heter Frida. Så fort hon dyker upp med sin kursiva font och sina högtravande funderingar så vill jag bara kasta boken ifrån mej och skrika; försvinn och ge mej Selma!!!

Fast det gör jag inte, jag läser snällt vidare och nu är Frida och Frida på väg hem till midsommar.

Jag undrar vad mormor kommer att säga?

Vampyr vs Varulv 1-0

För att uppmuntra mitt inre fjortisjag håller jag på och läser Stephanie Meyer's Twilight-serie om Bella och vampyren Edward. Det har gett upphov till en hel massa existentiella diskussioner här hemma.

M: - Men duh, att hon orkar. Jag står inte ut med Edward nå mera nu. Han är sååå tråkig och äckligt präktig.

N: Uhu, hmmm?

M:...och bla, bla... och han är så envis och ska vara så jäkla beskyddande och hon får inte göra nånting och han är hur jobbig som helst!

N: - Ja, i så fall blir han nog inte gammal.

M: - Jo, men han är vampyr, han lever för evigt och hon tänker vara med honom för alltid och bli en vampyr. Hon är en idiot.

N: - Eh, jaha?

M: - Ja, hon borde ju satsa på varulven istället! Han är så mycket coolare och så är han indian och när han blir varulv får han rödbrun lång raggig päls, står det. Det måste väl vara bättre än nån som bara gnäller och tjatar och beskrivs som att han känns alldeles kall och som en staty?

N: - Men om han den andra killen är varulv? Blir det inte problem om han börjar döda folk?

M: - Men det är ju som en stor hund... Och han dödar inte folk, utan bara vampyrer.

N: - Aha? Så vad äter han då?

M: - Typ omelett och...

N: - Omelett?! Varulven äter omelett.

M: - Ja, han äter omelett och har mjuk och raggig rödbrun päls, måste inte det ändå vara bättre?

N: - Det tycker man. Men det kommer kanske att bli han ännu?

M: - Nä, för jag har tjuvläst i slutet och hon är en idiot.

paus

Tyvärr är det ingen som har tid och ork att skriva här nu just, vi jobbar och julpysslar och bloggar på våra egna respektive bloggar och leker på facebook.

Vi återkommer eventuellt i ett senare skede.

Hej så länge!

Boklista

Jag har redan postat den här listan i min vanliga nätdagbok, men jag tyckte den passar bra här också, så håll till godo!

1. Vilka är de senaste tre böcker du läst ut?
Orson Scott Card: Heartfire
Guy Gavriel Kay: The Wandering Fire, The Darkest Road.

2. Vilken bok var den allra första du läste?
Minns inte. Då jag var i femårsåldern läste min mamma Nils Holgersson för mig, och är det den första stora litterära upplevelse jag kommer ihåg.

3. Har du en favoritbok som av någon anledning har betytt extra mycket för dig?
The Lord of the Rings. Utan dem hade jag inte varit den person jag är idag. Jag läste dem första gången då jag var 11 och har läst hela trilogin minst tio gånger. Jag tycker inte längre att det är världens bästa böcker, men de har som sagt var betytt mycket.

4. Vilken är din favoritgenre?
Speculative fiction, vilket kan betyda både fantasy och scifi.

5. När är din favoritlästid?
På tåget, på semesterresor vid poolen eller på stranden.

6. Har du någon favoritförfattare?
Guy Gavriel Kay, Neil Gaiman, Connie Willis, Ben Elton, Orson Scott Card, Margaret Atwood.

7. Vad läser du just nu?
Charmed Life av Diana Wynne Jones. Jag upptäckte att jag faktiskt inte läst hennes Chrestomanci-serie trots att jag läst många av hennes böcker.

8. Har du någon bok du längtar efter att läsa?
Kjell Westös Där vi en gång gått, jag har sparat den för nästa tågresa. Och The Graveyard Book, som Neil Gaiman skriver på just nu.

9. Varför läser du böcker?
Hur kan man låta bli att läsa böcker??

10. Kommande projekt:
Det skulle verkligen vara dags att läsa om alla Sandman.